Soldattorpet i Gäddvik


Foto: Anna-Lisa Svanström

Här kan du ta del av mycket historiskt material kring torpens tillkomst och dess brukare. Materialet är framtaget vid en studiecirkel som genomfördes 1996.

Soldattorpet i Gäddvik är en av två sevärdheter som finns medtagna i Hushållningssällskapets utflyktsguide över norrbottens landsbygd.

Om ingen guide är närvarande och ni skulle vilja komma in i Soldattorpet, kan ni kontakta Katarina Rönnbäck, Nybruksvägen 14, 070-242 15 42 för visning.



Foto: Anna-Lisa Svanström

Klicka på kartan om du vill se den lite större

Bakgrund

För att förstå varför torpet eller torpen i Gäddvik fanns och den roll som inrättandet av soldattorp innebar i det svenska samhället, är det nödvändigt att göra en historisk tillbakablick och försöka förstå hur det svenska samhället var organiserat ända från Gustav Vasas dagar, vad krigsmakten beträffar.

Fr.o.m. Gustav Vasa och fram till Gustav II Adolf bestod härarna i de Europeiska länderna till övervägande del av s.k. legosoldater. Dessa var personer som mer eller mindre frivilligt sökt sig till krigsmakten för att få någon utkomst eller som tvingats till enrollering i krigsmakten p.g.a. att vederbörande soldat hade någon form av bestraffning hängande över sig som kunde anses sonad genom att vederbörande antogs till s.k. legoknekt. Det var bara vid de enklaste brotten mot någon lag eller sedvänja som knekttjänst kunde komma ifråga. T.ex. var s.k. lösdriveri olagligt och det fanns många lösdrivare, drivna till lösdriveri p.g.a. stora barnkullar som inte kunde försörjas på hemmajorden.

Missväxten och frosten var de vanligaste hoten mot folkförsörjningen trots att människor levde på enklast tänkbara standard. Födan bestod, när den fanns, av kålsoppa, grynvälling, salt eller torkad fisk, saltat kött och till största delen rovor (potatis fanns inte förrän långt in på 1800-talet). Som bekant var det också vanligt att blanda bark i brödet.

De många och långa krigen, t.ex. 30-åriga kriget, under stormaktstiden 1611-1718, kostade enorma summor i pengar och krigspersedlar och de ständiga utskrivningarna till krigstjänst bland allmogen gjorde att svält och armod präglade hela stormaktstiden för den svenska allmogen. Tillståndet i Sverige beskrivs i Historia för grundskolan på följande vis: sid. 229. "Man beräknar att över hundratusen människor svalt ihjäl i vårt land åren innan Karl XI avled 1697, till följd av svåra missväxtår och nödtid."

Egendomsfördelningen var den att Kronan, Adeln och Allmogen ägde 1/3 var av den då brukbara jorden i Sverige. Kronojorden och adelns jordinnehav var skattefritt gentemot Kronan men Kronans jordarrendatorer skulle erlägga skatt till kronan som gick till olika förvaltningar och hovets underhåll, kungliga slott och liknande. Adelsmännens landbönder skulle erlägga skatt till adelsmannen som i sin tur i princip var skattefri. Resultatet av detta syns i de fortfarande befintliga ståtliga slott och herresäten som finns i Sydsverige. I mitten av 1700-talet fanns 1078 slott enl. Roséns Sv historia, som tillhör och tillhört svenska adelsätter, dessutom ungefär lika många s.k. säterier.

När Karl X Gustav plötsligt dog 1660 var hans son Karl endast 4 år gammal. Det tillsattes en förmyndarregering med drottning Kristinas gunstling Magnus Gabriel De la Gardie som rikskansler och ledare. Rikskanslern var en ståtlig man, beläst, konstintresserad och en angenäm sällskapsmänniska, men han var ingen statsman. Rikets styrelse kom att skötas mycket dåligt under hans tid. Försäljningen och bortskänkandet av kronans gods och gårdar fortsatte och till sist hade inte regeringen pengar till det allra nödvändigaste. Det hände att manskapet på fartygen och i härarna inte fick några löner, och därför rymde för att inte svälta ihjäl.

Karl XI var bara 17 år när han 1672 tillträdde regeringen. Han skulle genast få sitt elddop, Kristian V av Danmark-Norge förklarade Sverige krig för att försöka återta de provinser Danmark förlorat genom freden i Roskilde 1658, Bohuslän samt Skåne och Blekinge. Slaget vid Lund 1676 blev avgörande. Efter en ohyggligt hård kamp segrade svenskarna och det sägs att kungen själv deltog i det vildaste handgemäng. Men priset var högt, hälften av den svenska och likaledes hälften av den danska armen låg slaktad kvar på slagfältet. Formell fred slöts 1679 och för att befästa freden gifte sig kung Karl med den danske kungens syster. Sverige behöll de tidigare erövrade områdena, Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän liksom Jämtland och Härjedalen.

Under kriget mot danskarna hade det gått upp för kungen hur den högadliga förmyndarregeringen utnyttjat landets resurser till sin egen förmån och försummat rikets försvar. Magnus Gabriel De la Gardie och de andra högadliga förmyndarna ställdes inför en Förmyndarräfst och dömdes att betala väldiga summor till Kronan för den skada de vållat riket. Trots Förmyndarräfsten räckte inte inkomsterna härifrån till att betala de stora utgifter som Kronan dragit på sig. Därför beslutade kungen, som gjort sig enväldig, för en s.k. Reduktion, d.v.s. indragning till Kronan av alla skatteinkomster, gods och gårdar som utdelats till högadeln under förmyndarregeringens regeringstid. Genom Förmyndarräfst och Reduktion hade högadeln förlorat sin ekonomiska maktställning i riket. Adelsväldet var brutet, böndernas frihet var räddad och deras ställning som självständigt stånd i riket bevarad.


Tillbaka Till toppen av sidan

Indelningsverket
Karl XI fann att den tidigare s.k. utskrivningen till knekttjänst fungerade dåligt. Det samlades ihop knektar som skulle medföra egna kläder, vapen (oftast liar och klubbor, undantagsvis någon musköt), och egen proviant. Utskrivningen skedde på måfå bland dem med många pojkar i familjen, bland lösdrivare och folk utan fasta arbetsuppgifter.

Kungen bestämde att det skulle finnas en stående tillgång av krigsfolk, befäl och meniga, att dessa skulle ha bestämda hemman eller hemmansdelar till sin avlöning och försörjning. Korpraler och soldater skulle till att börja med ha 1/8 mantals hemman, men detta kunde inte socknarna ställa upp med utan så småningom bestämdes att soldattorpet skulle bestå av stuga och nödvändiga hus för ko, häst (om soldaten var ryttare), två sommarlass hö, vapen, vedbrand, viss kontantlön samt en noga specificerad persedelutrustning. Till detta kom ganska stora gårdar för officerare. T.ex. Gran i Öjebyn för översten för Västerbottens regemente, Kaptenslöjtnantsbostället i Gammelstad och Fänriksbostället i Gäddvik. Varje län skulle ställa upp ett regemente om 1200 soldater och hela den stående hären skulle komma att omfatta ca. 17 000 krigsmän.

Under konungens personliga överinseende hölls årligen manövrar i vilka sedermera Karl XII:s generaler deltog. Häri anses förmodligen förklaringen ligga i den överlägsna manöverförmågan som den svenska armen besatt under det stora nordiska kriget 1700-1721 mellan Sverige å ena sidan och Danmark, Sachsen-Polen, Ryssland, Preussen och slutligen Hannover på den andra sidan. De mot Sverige stridande arméerna var inte samövade utan bestod av legosoldater som städslats för varje batalj för sig, av respektive härförare.

Som exempel på den mycket stora krigsmakt som Sverige höll sig med i relation till den ganska fåtaliga befolkningen, redovisas från år 1700, för Flottan 38 linjeskepp med över 15 000 mans besättning, huvudsakligen från båtmanstorp. Den genom roteringen stående indelade armen bestod av 12 kavalleri- och 22 infanteriregementen alla om 1200 man vardera. År 1901 upphörde indelningsverket och den indelade armen avvecklades och ersattes av allmän värnplikt, värnpliktsarmén och motsvarande vapenslag.


Tillbaka Till toppen av sidan

Rotarna i Gäddvik
I Gäddvik har samtidigt ej funnits mer än två soldattorp. Före laga skiftet som genomfördes under 1830-talet, låg de på älvens södra sida, Nr 31 rotenamn HUMBLA och Nr 32 rotenamn URVÄDER. Flyttningen till älvens norra sida har samband med den överenskommelse som år 1830, enligt kungligt brev, hade träffats med rotehållarna inom Norrbottens län om åbyggnader och "knektetorpen". Troligtvis höll byggnadsbeståndet på de gamla tomterna inte för de nya kraven. Det ansågs förmodligen vara enklare att bygga nytt på nya tomter, än att bygga om på dåvarande tomtområden.

Nr 31 fick rotenamnet ARM

Nr 32 fick rotenamnet STOOR

Avlagaskiftets handlingar framgår att hemman nr 2 och 3 var skyldiga att betala för soldattorpet ARM och hemman nr 1 och 5 för soldattorpet STOOR. Hemmanet nr 4 ansvarade för Fänriksbostället på södra sidan älven. Hemmanet nr 6 var skyldig att hålla gästgivare med sex hästar, år 1887 återgick hemmanet nr 6 till att vara en av rotehållarna.


Tillbaka Till toppen av sidan

Utformningen av torpen
Enligt kungliga brevet från 1830 mellan Kronan och rotehållarna skulle åbyggnaderna å knektetorpen utgöras av stugubyggning, stolpbod, tröskloge med korn- och foderlada samt fähus. Stugubyggnaden skulle vara 14 alnar* lång, 9 alnar* bred och 5 och en halv alnar* hög från stenfoten till takbandet samt inredd med två rum, nämligen "stuga" och kammare. Stugan skulle vara 9 alnar* i fyrkant med en dörr, två fönster samt ugn och spis, kammaren, inredd vägg i vägg med "stugan", skulle vara 6 alnar* lång och 5 alnar* bred med dörr åt förstugan och försedd med ett fönster men utan eldstad. Dimensionerna på fönstren bestämdes till 2 alnars* höjd och 1 aln och 22 tums* bredd inom karmarna, fönstren försedda med 16 rutor i varje hel luft.

På den tiden förstod man sig inte på att tillgodose utrymme och ljus i ladugården eftersom fähuset inte behövde vara mer än 6 alnar* i fyrkant och 4 alnar* högt från golvet till takbandet och med ett fönster om blott 1 fot* i fyrkant. Ett sådant fönster släppte inte in mycket ljus, särskilt under vintern då det täcktes av snö och frost.
 

* 1 aln = ca 0,6m 1 fot = ca 0,3m 1 tum = ca 2,5cm
således är:
1 aln och 22 tum = 1,1m • 2 alnar = 1,2m • 4 alnar = 2,4m •
5 alnar = 3m • 5 och en halv aln = 3,3m • 6 alnar = 3,6m •
9 alnar = 5,4m • 14 alnar = 8,4m

Tillbaka Till toppen av sidan

Vilka blev soldater?
För att kunna antas till soldat, skulle vederbörande aspirant vara "manbar person" d.v.s. soldaten skulle vara minst 165 cm lång, vara välväxt och bedömas kunna bära mundering och vapen. Lägsta godtagbara ålder var 18 - 20 år. Soldaten skulle ha gjort sig känd för redligt leverne fram till mönstringen. Mönstringen utfördes av kompanichefen, kaptenen och fältskären tillsammans. Efter godkänd mönstring, besiktning av soldaten, erhöll soldaten ett antagningsbevis och rätt att ingå i roten, med nummer och namn i kompaniet.
 
Soldaternas rättigheter
och skyldigheter
I allmänhet erhöll soldaten lega vid inträde i tjänsten på 10:- till 200:- och årlig lön 2:- till 15:-.

Till detta kom den avkastning torpet kunde ge. I ett meddelande av år 1890 från Norrbottens fältjägarkårs chefs ämbete står att läsa att:

  • I Livkompaniet och Kalix kompani hade fältjägarna i allmänhet så mycket äng att den, i medelgoda år, lämnade 400-500 pund hö.
  • Vid Piteå kompani erhöll soldaterna 200-400 pund bärgat ängs- eller hårdvallshö.
Vid alla kompanier gav rotarna mulbete till 1-2 kor och några småkreatur. Stängselvirke och vedbrand erhölls efter behov eller överenskommelse, vanligtvis 10-16 famnar barrved.

De flesta fältjägarna hade i sina kontrakt tillförsäkrat sig rätten till livstidsjord om 2 geometriska tunnland för sig och för hustrun.

Torpens åbyggnader var ofta i bristfälligt skick när soldaten tog över det, även jorden var inte i den hävd kontraktet förutsåg.

Stridigheter uppstod ofta mellan rotehållaren och soldaten vad gällde soldatens rättigheter. Rotebönderna i landets sydligare delar, kunde ibland utsätta soldaten för upprörande oginhet och det tog lång tid och kunde vara förenat med svårigheter att få rättelse på laglig väg. Förhållande mellan rotebönderna och soldaterna i Gäddvik var dock mycket gott och på byakalasen var soldat och soldathustru inbjudna gäster.

Soldaterna var skyldiga att varje år delta i:

  • ett regementsmöte om 14 - 26 dagar,
  • ett bataljonsmöte om ca 7 dagar och
  • två kompanimöten om 2 - 4 dagar.

På 1840-talet var soldaten skyldig att under tiden mellan mötena göra kyrkotur varje eller varannan söndag, beroende på om torpet låg över 2 mil från kyrkan. Kyrkoturer innebar att soldaten skulle närvara vid gudstjänsten samt några timmars instruktion, exercis eller persedelvård före eller efter gudstjänsten.

En order från 1864 anbefaller t.o.m. manöver på skidor en timme före och efter gudstjänsten. Av överste Fleetwoods skrivelse år 1851 framgår vilken pålaga dessa kyrkoturer var för soldaterna "kyrkoturerna äro för de avlägset boende ytterst betungande, då manskapet måste under oväder söka sig fram genom obanade stigar samt över osäkert tillfrusna, av ström eller storm upprörda älvar och sjöar". Hans anhållan att kyrkoturerna måtte upphöra och att i stället försigå tre dagars kompanimöte vid samlingsplatserna, avslogs emellertid under motivering att kompanicheferna i sådant fall ej tillräckligt skulle kunna övervaka manskapet och persedlarnas vård.

På 1860-talet inskränktes turerna till 4 före och 4 efter vapenövningarna samt till varje tur blott halva styrkan. På 1870-talet omnämnas de ej mer. På den tiden försiggick istället 3 dagars skjutmöte på i närheten av samlingsplatserna upprättade skjutbanor.

Soldaten kunde ej livnära sig och sin i regel stora familj på den avkastning torpet gav och de förmåner tjänsten i övrigt gav. Han måste därför skaffa sig extra förtjänster på annat håll. Vanligen arbetade han som dagsverkskarl hos bönder eller så var de hantverkskunniga. Soldathustrun utförde ofta dagsverkssysslor åt bönderna.


Tillbaka Till toppen av sidan

Rotehållarnas skyldigheter
Stamrotehållarna var skyldiga att 3 månader efter ev. avgång i roten skaffa ny soldat. Avgången kunde bero på att soldaten avlidit eller av någon orsak blivit krigsoduglig p.g.a. ålderdom, sjuklighet, liderlighet eller vanfrejd.

Från början utgjorde en stamrote 10 hemman eller hemmansdelar som tillsammans skulle bekosta och utrusta en soldat. Senare krymptes detta så att 3-5 hemman tillsammans var skyldiga att tillhandahålla av militärbefälet godkänt torp. Dessutom var rotehållarna skyldiga att förse sin soldat eller soldater med lön, lega och personlig utrustning.

I en handling från 21 december 1706 bestod den personliga utrustningen av:

  1 st Säck 5:-  /daler/  
  2 st Skjortor 10:-  "  
  1 p. Skinnbyxor 6:-  "  
  1 p. Strumpor 1 :28 "  
  2 p. Skor 3:-  "  
  1 st Ylletröja 3:-  "  
  1 st Halsduk 2:-  "  
  1 p. Fingerhandskar 1:-  "  
  1 st Flaska -:16 "  
  1 st Nattmössa -:16 "  
  1 p. Wantar -:16 "  
  1 p. Handskar därpå -:24 "  
  1 Lårfor (kalsonger) 2:-  "  
    SUMMA 36:dr 4 öre
Efter nya indelningsverkets tillkomst år 1690 höll kronan soldaten med uniform och vapenutrustning.

Tillbaka Till toppen av sidan

Soldaterna i Gäddviks soldattorp
NR31
rotenamn
HUMBLA
Anders HUMBLA soldat Fr.o.m. 1697
Jöns Jönsson HUMBLA född 1740 avled i fältsjuka i Finland 1789. Gift med Ella Larsdotter född 1730.

Emanuel Nilsson HUMBLA född 1772.
Gift med Katarina Olofsdotter. De hade 4 barn
 
NR31
rotenamn
ARM
Gustaf Karlsson ARM född 1784 i Råneå, soldat 1810-1842 gratualist. Gift med Britta Kajsa Johansdotter född 1781. De hade 5 barn. Gustav ARM (farfar till Hulda Åström nu 96 år.

Carl Gustav Persson ARM född 1817, soldat 1843-1853. Gift med Lisa Lena Gustavsdotter född 1823. De hade 6 barn.

Carl Erik ARM född 1833, soldat 1858-1880 gratualist*. Gift med Kajsa Maria Öberg född 1833 död 1887. De hade 3 barn:
NilsErik 1864,
Maria Johanna 1866 och
Karl August 1870

Johan Oskar Holm ARM född 1864 i Sunderbyn, soldat 1884-1903. Föräldrar var fältjägare Johan Alfred Brander Holm och Maria Abrahamsdotter Sjölin. Gift med Anna Josefina Fredriksson Harr född 1854 i Buddbyn, död 1933. Föräldrar var soldat Fredric Andersson Harr och Maria Chatarina Johansdotter. De fick 5 barn:
Johan Linus 1886 (far till Hildur Johansson),
Anna Eugenia 1888,
Oskar Fabian 1891-1895 (dog av difteri) och
Maria Syrena 1894-1903 (dog i hjärtlidande).

* Gratualist = indelt soldat med pension ur Vadstena krigsmanshuskassa
 
NR 32
rotenamn
URVÄDER
Hans URVÄDER soldat fr.o.m. 1674

Johan Nilsson URVÄDER född 1736, avled i Finland 1789 till följd av fältsjuka. Gift med Chatarina Jönsdotter född 1743. De hade 8 barn.

Nils Hansson URVÄDER född 1768 i Gäddvik, död 1837. Gift med Britta Pers dotter född 1767 i Gäddvik, död 1833. Hennes far var färjkarlen Per Falk. De hade 3 barn. Makarna flyttade till Holfjärden och tog namnet Nordberg.

Nils Olofsson URVÄDER född 1775
 
NR 32
rotenamn
STOOR
Olof STOOR född 1814, död 1863. Gift med Maja Cajsa Lindgren född 1816. De hade 4 barn

Carl Gustav Åström STOOR född 1844, soldat 1872-1885. Gift med Johanna Charlotta Marklund född 1852. De hade 9 barn. Makarna flyttade till Luleå stad 1889.

Isak Wilhelm Isaksson Wink född 1860 i Långviken, Piteå, död 1903, soldat 1884-1903. Föräldrar var glasblåsare Carl Johan Wink och Matilda Jönsdotter. Gift med Emma Maria Boström, kallad "STOORS MORA", född 1867. Föräldrar var Johannes Boström och Maja Lisa Pers dotter Hjelte. De hade 6 barn:
Johan Albin 1887,
Nils Hjalmar 1888-1898,
Maria Vilhelmina 1893,
John Harald 1895-1905,
Bror Vilhelm 1898 och
Nils Hjalmar 1899

Tillbaka Till toppen av sidan

Soldattorpet Stoor efter 1901
1903 avled Isak Wilhelm Isaksson Wink

Hans änka Emma Maria Boström kallad "STOORS MORA" hade då 5 barn mellan 3-16 år. Ett barn hade drunknat som ID-åring 1898.
 
1906 gifte sig "STOORS MORA" om sig med Erik Nilsson Klint från Antnäs. Han hade tagit avsked som soldat från rote 24 i Antnäs 1893. Av Klints 9 barn från hans första gifte levde 6st, av dessa var 3st under 15 år.

Med Klint fick "STOORS MORA" 2 barn varav Torsten Nilsson född 1910 är det yngsta. Vid denna tidpunkt fanns det 5 barn under 14 år i torpet.

Klint arbetade på Karlsviks Järnverk och "STOORS MORA" arbetade bl.a. som sömmerska åt kronan.
 
1914 avled Klint och "STOORS MORA" fick då ensam försörja sina barn.
 
1933 gifte sig Torsten Nilsson. "STOORS MORA" var då 66 år och det blev för tungt och svårt för henne att klara sig ensam i torpet så hon flyttade till Karlsvik 1933.
 
Därefter och i mer än ett halvt sekellång period var torpet sommarbostad åt fröken Annie Wennerström.

Detta är utdrag ur skriften
SOLDATER OCH SOLDATTORP I GÄDDVIK

Hildur Johansson, Stina Sandberg, Helena och Per Pettersson, Anna och Birger Åström, Kalina och Folke Nyman, Börje Nilsson, Tage Holm, Mai-Britt Holgersson

Tillbaka Till toppen av sidan